Dag 3

Inlägget som känns svårt att skriva - var ska jag ens börja? Från morgonen kanske blir mest logiskt: Tidig väckning på hostellet som följdes av frukost vid fönstret. Vi ställde in oss i bussen, pratade och skrattade som vanligt. Humöret på topp, trots att bussen var varm och vi var trötta. Vi körde kanske en och en halv timme, minns inte exakt. Runt nio var vi i alla fall framme. Solen gassade på för fullt och det var definitivt vår i luften. Utsikten var idyllisk, men en hård verklighet väntade innanför stängslen. Auschwitz.

                                  

                                  

Vi började i Auschwitz ettan, gick runt med vår guide och såg...en hel del. Människohår, skor, kläder, 

bestick, kastruller och allt vad människor som ska och "arbeta", kan tänkas ha med sig. Arbeit macht frei - skylten, taggtråd, fångceller, en arkebuseringsvägg, gaskammare och bilder på dem som där avlidit. Så mycket intryck på alla sidor, så mycket att ta in. Det kändes mer overkligt än jag trodde,
fast allt fanns där rakt framför en. Jag tror folk tar det på olika sätt, men jag kände mig mest tom då
på stället. Sen i efterhand gick det lättare att bearbeta.

                               

                               

Nåväl, när första rundvandringen var klar blev det matpaus. Hamburgare och franska med flera drycker till. Vilken kontrast till det vi just sett! När vi var klara var det dags för Auschwitz tvåan, det
vill säga Birkenau. Ett betydligt större område och även den del man oftare sett på bilder. I bara Birkenau dödades omkring en miljon människor. 1 000 000 människoliv som brutalt raderades från
jorden. Det är sinnessjukt!

Där fick vi gå sida vid sida med järnvägen längs vilken människorna deporterades in till lägret.
Platsen där selektionen ägde rum: du går mot vänster, du mot höger. Vi var uppe i det kanske största vakttornet, det fanns väldigt många liknande. Därifrån hade man fenomenal utsikt över området, jag ryser av att ha stått på samma plats som vakterna.

                               

                               

                               

Förhållandena i lägret var omänskliga. Barackerna var trånga och mörka, säkert fruktansvärt kalla under vintern. Sängarna och wc:na kan inte ens benämnas säng eller wc. De var något helt annat. Privatliv och egentid behövde ingen "fånge" ens drömma om. 

                                 

                                 

Det finns så mycket att berätta om det här, men känner att jag måste avbryta i fall någon ens i teorin ska orka läsa detta. När vi kom tillbaka från Auschwitz for vi och shoppade och sen och äta på en judisk restaurang. Läs föregående mening igen och tänk på hur fel det låter. Livet går vidare - för oss som besökare vill säga. Vi kan inte förändra historien, men framtiden är vår. Vi kan göra vårt yttersta så detta aldrig sker igen. ALDRIG. Det är vår roll i det hela.