Det här är antagligen ett sådant inlägg som jag först kommer skriva och sedan se om jag känner för att publicera, eller inte. Ett skriva-av-sig-inlägg, det uppstår behov av dem ibland. Det känns som att världen, eller snarare människor i den, ständigt vill chockera. "Trodde ni verkligen att det här var det värsta som kunde hända? Att detta var en bottennotering och att saker bara kan bli bättre? Watch us!" Jag kan inte förstå hur någon kan ha så liten respekt för människoliv. Vare sig det gäller en enda person eller tiotals, hundratals, tusentals människor. Människor som sannolikt har familj, vänner, bekanta, arbetskompisar, grannar, klasskamrater - listan kan göras lång. När en människas liv tas, slås så många andras samtidigt i spillror. Ord kan inte nog beskriva grymheten i detta.
Trots allt som händer, eller just därför, får vi inte tappa modet. Nej, tvärtom - vi måste stötta varandra, finnas till för dem som behöver tröst och helt enkelt visa våra nära och kära uppskattning. Vara tacksamma, göra saker vi drömmer om och aldrig ge upp kampen mot ondskan. Med kärlek kommer man långt.
